Människorna jag lärt känna, främst dem i min basgrupp; de mest fantastiska, stolta, ödmjuka och roliga förändringsbärare jag kan tänka mig. Vi har lärt så mycket av varandra, vi har stött och blött och trängt oss in i alla möjliga och omöjliga tankar och frågeställningar. Vi lär oss tillsammans, först i ett socialt sammanhang kan jag befästa de nya kunskaper jag fått till mig på olika sätt. Vi prövar våra teorier mot varandra, reflekterar tillsammans och tar ett eller flera steg framåt. Eller står och stampar, som det blir ibland. Och skrattar! Tillsammans är vi starka, sen orkar vi på var sitt håll.
En del litteratur har slunkit ned under utbildningens gång. Mest under höstterminen, som kändes som mest seriös. Tarjas kompendium är outstanding. Jag har läst det flera gånger.Det finns så mycket och det är så koncentrat. "Skapandet kan användas som en del i temat och som en metod för barnen att få upplevelser och bearbeta kunskap inom det ämne eller teman man valt." En enda mening som är så viktig, som sammanfattar hur estetiken ger en helhet åt lärandet, kan sammanfoga och i sig vara en byggsten. Detta citat är bara ett litet exempel från det späckade kompendiet. Tarja beskriver också förskolans miljö som den tredje pedagogen. Den delen talar till mig varje gång jag bläddrar i häftet. Smaka på det här: "Miljön består av ett psykiskt hölje, en andra hud av text, bilder, material, objekt, färger som visar barnens närvaro även när de inte är där." Och om ateljén: "Ateljén symboliserar olika utvecklingsmöjligheter hos barnet och kan ses som ett laboratorium, en verkstad där miljön ska stödja barnets initiativtagande och autonoma lärande."
Lika givande har Tarjas förläsningar varit och jag läser mina anteckningar om och om igen.När hon talar om atelieristans roll och ansvar .Där finns många aspekter. Att det är atelieristans roll att skapa en kreativ miljö där oväntade saker uppstår! Att det är atelieristans roll att arbeta med fantasi och minne Att arbeta i projekt med barnen. Att handleda pedagoger.Att arbeta både spontant och strukturerat. Att tillvarata ett spektrum av möjligheter. Att dokumentera projekt!!Att det är atelieristans kompetens att ha ett visuellt seende. Som ger förmågan att kunna välja ut den bild ur dokumentationen som representerar läroprocessen i projektet. Denna visuella kompetens kan tränas upp och det känns som en av våra viktigare uppgifter, att tillsammans med barnen träna upp våra ögon. Så att vi kan välja vilka bilder vi tror på. Att vi ska ge ögat makt. Att kunna se innehållet bakom formen. Att lära sig att se likheter och olikheter.
Att det i görandet händer något med barnen. De lär sig när de jobbar med estetiska medel. De lär sig att hantera sig själva, inte bara materialet.I arbetet med de hundra språken går vi från det konkreta till det abstrakta. Det som ännu inte är uttalat, det lär sig barnen formulera genom dans eller annat estetiskt skapande. Det i sin tur skapar starka barn som kan ge "röst åt sin tanke".
Ja, det är en grannlaga uppgift att arbeta som atelierista. Här duger inga halvmesyrer! Tar du denna utmaning? Vill du, kan du? Tänk på att ingen människa är en ö. Du finns i ett sammanhang. Du har kollegor, ja en hel förskola med dig. Ni måste jobba tillsammans. Utforska och utvärdera tillsammans. Skapa era teorier och prova dem i verkligheten. Diskutera med kollegorna för att få syn på det man själv gör. Utforska världen tillsammans med barnen. Christian Fabbi sa att Hjärnan är programmerad att vara nyfiken. Barnets nyfikenhet är lärandets motor. Pedagogerna ska vara nyfikna på vad barnen visar oss. Den vuxnes nyfikenhet är lika viktig som barnets. Barnen märker om vi är nyfikna på riktigt. Om vi inte är det, kommer vi att få arbeta med konflikter i stället för med projekt .Barn gör många upptäckter, erfarenheter som de ska få ihop till en bild av livet. Med tiden gör de en inre struktur. Vi ska vara barnens reskamrater, vara nyfikna vuxna och ha en egen utforskande resa. Våra förväntningar är viktiga för vad barnen kan åstadkomma. Den vuxne är inte objektiv. Vi ser världen med våra glasögon. ska vi vara barnens medhjälpare måste vi lämna vår egen mening vid sidan om och lämna plats för barnens mening.
Åh, vad jag tyckte om att lyssna på Christian Fabbi. Det var så många tankar som föll på plats i ett sammanhang. Det finns så många ord och tankar och idéer att ta till sig i de olika böcker jag läst och i föreläsningarna. Och det var som om allt föll in i och stämde med Christians föreläsningar.
Ja, tänk vad mycket jag får syn på nu när jag sitter med den samlade litteraturen och mina anteckningar omkring mig. I boken "ett barn har hundra språk" citeras Gianni Rodari: "Vi måste... hjälpa barnen att skapa ett språk där de säger ja bara när det känns rätt och nej där det är nej." "Och för att bygga ett eget språk måste barnet mobilisera hela sin fantasi." "Fantasi är lika viktigt, tjänar samma syfte som logik". "Fantasi är en del av den mänskliga personligheten.....även om inte all har möjlighet att utveckla, och utvidga den". Det blev många citat , men jag tycker att de är så distinkta och säger så mycket om pedagogens, atelieristans, ansvar, för vem ska annars se till att barnen får möjlighet att utveckla sin fantasi? Citaten försvarar också sin plats när vi sätter ihop dem med Pernilla Mårtenssons föreläsning om Hur barn närmar sig språket! Hon talade också om vikten av att låta barnen få fantisera. Och det blir genast en helhet här med. Och på tal om språk,när jag nu håller på med fantastiska citat, de hundra språkens företrädare,
kan jag inte låta bli att ta med Malaguzzi ur boken "Exemplet Reggio Emilia". Han talar om det starka barnet, om att vi ska lägga bort den gamla bilden av det fattiga barnet. Han säger att "Alla som närmar sig ett litet barn-....-kan väl inte undgå att se att ett barn är någonting utöver det vi förväntar oss, för de förmågor det har, den snabba uppfattning det har, förmågan att kommunicera innan det behärskar ordet, förmågan att uttrycka sig genom att använda mimik och gester. Alla som kommit nära ett litet barn har alltid upptäckt att barnet har något mer fantastiskt ån de någonsin kunnat förvänta sig." Hör ni atelieristor, se där vår uppgift, eller hur? Att ge barnet möjlighet att fortsätta använda och utveckla alla de olika sätten att kommunicera.!!
Det är inget som kommer av sig självt. Vi får arbeta systematiskt tillsammans med våra arbetskamrater.
De här språken, olika sätt att kommunicera, att nå varandra, att pröva varandra och oss själva. De ska finnas med i allt vi gör i förskolan, eller hur. Det handlar inte bara om att lära sig material och tekniker, även om det är viktigt för att kunna uttrycka sig. (Tack Stina Bexell för din inspirerande bok!) Vi ska utmana, utforska, förundra och förundras. Använda alla våra sinnen i lärandet. Träna hjärna att se bakåt och framåt, att se möjligheter och omöjligheter. Träna ögat, hjärnan och handen att samarbeta och samsas. Träna ögat att se det som finns där bakom det vi först ser.Träna oss att fokusera, att hålla kvar, att gå på djupet. Träna oss att våga släppa gamla förställningar fastän vi inte vet vad som ska komma i stället. Träna oss att vara modiga, tänja våra gränser, prova det okända. Det kan vi lära oss av barnen. Särskilt de allra minsta barnen, 1åringarna som jag jobbar med. För dem är allt nytt här på jorden. Och de traskar på med förtröstan och provar det ena efter det andra. Ibland går det bra, ibland blir det inte så bra. Men de vågar. Av dem kan vi också lära oss att ha roligt, för våra små de är nästan alltid glada och ivriga att utforska världen. Att lära ska vara kul. Lusten att lära går inte att ta miste på när vi tittar på barnen. Energiskt tar de sig an de utmaningar de bjuds på. Och jag tänker att det är just de tre orden, som får sammanfatta lärdomarna från de här två terminerna:
Ja, faktiskt har jag blivit modigare i mitt arbete. Jag har vågat släppa mer på kontrollen och provat på material som vi inte tänkt på att små barn skulle kunna ha glädje av. Det är så mycket roligare att jobba då, när man har nya utmaningar framför sig, när man känner att man är nyfiken på hur barnen ska ta sig an materialen. Det resulterar också i en lust att gå vidare, att fortsätta på de spår barnen visat oss, att se vad som händer när vi följer barnens nyfikenhet och reflekterar över den tillsammans med nyfikna kollegor.
Modig och glad och med lust till nya utmaningar! Hm...Sämre kan man ha det!
Litteratur som jag lärt mig mycket av, även om jag inte hänvisat till allt i texten:
Exemplet Reggio Emilia Pedagogik för demokrati och lokal utveckling.
Redaktör Katarina Grut
Skapande barn-att arbeta med bild i förskolan
Stina Bexell
ett barn har hundra språk
Karin Wallin IngelaMächel Anna Barsotti
att göra lärandet synligt barns lärande-individuellt och i grupp
Project Zero Reggio Children
Den meningssökande människan
Peter Gärdenfors
Bildskapande i förskola och skola
Maria Bendroth Karlsson
Lyssnandets pedagogik
Ann Åberg Hillevi Lenz Taguchi
Barns estetiska läroprocesser
Tarja Häikiö
D- som i Robin Hodds pilbåge
Anna Barsotti
