Material i 1 -2-åringarnas ateljé.

Färgkritor,färgpennor, tuschpennor,  pastellkritor, flaskfärg, färgkakor, penslar, svampar, tapetklister, papperslim, limstift, glitter, fjädrar,  sax, presentsnöre, garn, tyg, piprensare, grålera, trolldeg, playdohlera, kastanjer, kottar, ekollon, nypon, pinnar, bark, löv - färska och vissna,stenar, musselskal,  ritpapper, kartong, glanspapper, smörpapper, hushålls- och toarullar, äggkartonger, vatten, färgat vatten, is, snö.
Har vi arbetat med i vår ateljé. 

Tankar

Vi lär oss hela tiden. Om vi är öppna för det. Föreläsningar, artiklar och böcker, studiebesök och inte minst diskussioner i basgruppen.
Att vara modig, att pröva på, att öppna sig för nya tankar och ompröva gamla sanningar.
Att prova nya material. Själv och med barnen.
För de små, som jag jobbar med, är i princip alla material nya. Att dela deras upptäckarglädje är en del av vardagen. Det är ingen dålig vardag.Det är roligt när man har möjlighet att ta vara  på denna vardag. Då känner man sig nöjd och blir inspirerad att gå vidare. Verkligheten ser inte alltid ut så. Många gånger blir det korta glimtar av nyupptäckter. Tiden är så utmätt. Vi vill så mycket. Vi får sätta oss och titta på dokumentationen och glädja oss åt det som faktiskt blev av!

Tarja!

Ännu en fantastisk torsdagskväll med Tarja. En föreläsning som satte myror i huvudet. Det är ingen liten uppgift vi har framför oss som atelieristor. Vilka utmaningar.
Att skapa kreativa processer på förskolan.
Att arbeta i projekt med barnen.
Att handleda pedagoger.
Att dokumentera projekt.
Att arbeta med fantasi och minne.
Att arbeta både spontant och strukturerat.
Att tillvarata ett spektrum av möjligheter.
Se där ett urval av våra utmaningar. Som förstås hänger ihop och är intrasslade i varandra, men inte desto mindre...
Vi måste träna våra ögon, vårt visuella seende. Bl.a för att vi har en viktig uppgift att välja ut bilder till dokumentationen. Hur väljer man en bild som ska representera en hel process?
Vi måste lägga upp alla bilderna från processen, så att vi får ett grepp över vad som egentligen hände. Med den utgångspunkten kan man välja vilken bild som kan visa lärandet! Punctum, ska vi få syn på, eller fixeringspunkten.
Fantasin som motorn i lärandet. Kreativitet är det som blir av att man använder fantasin. Föreställningsförmåga, problemlösning.
För att kunna fantisera, måste man ha erfarenheter, ha något som man minns.
Vi ska jobba med minnesstrategier, vi ska arbeta med att träna upp fantasin, vi ska arbeta med att träna ögat. Vi måste själva ha ett upptränat öga (eller två) för att kunna hjälpa barnen att se.
Vi ska skapa en kreativ miljö, där oväntade saker kan uppstå.
Vi ska använda oss av bilder som tar barnen på allvar, som utmanar ögat. Både realistiska och abstrakta bilder. Gärna mångtydiga. "Barn mår bra av att verklighet och fantasi bråkar". Bildtolkningsförmågan är viktig för inlärningen.
En uppfriskande föreläsning. Här finns något att bita i!

Kreativ miljö.

Vi har haft föreläsning av Mia och vi har varit i Gerrebacka på förskolan Nova.
"Vad upplever barnen? Vad upplever pedagogerna? ..rum där barnen får mötas i gemensam nyfikenhet." Det var några meningar från Mia, som följde med mig på studiebesöket. Svar på dessa frågor fick jag främst i de dokumentationer som satt på väggarna i alla rum. Stora, tydliga och snygga dokumentationer. Där barnens tankar och funderingar och utforskande blir tydliga. Där finns enkel förklarande text till det som pågår på bilderna. och där finns i särskilda textrutor hänvisningar till läroplan och till teorier. Jag fick intryck av en varm och öppen atmosfär med nyfikna barn och pedagoger. Det var tydligt att barns skapande är en viktig del av verksamheten. Det fanns små miniateljéer på alla avdelningar. Naturmaterial och spillmaterial används mycket.

På en avdelning arbetar man med tema "Drakar, finns de?" och i en hörna finns en "utställning" med det barnen skapat kring det temat.

Spåren av barnens verksamhet såg jag alltså främst i dokumentationerna, men både här och där fanns det skapelser framme i miniateljéerna.
Jag tänker mycket på hur olika miljöer kan kan utformas. Vi har varit runt på flera förskolor under utbildningens gång. Estetiskt tilltalande. Eller praktiskt inredda "arbetslokaler". Det finns många sätt att göra. Det viktigaste är att barn och pedagoger kan mötas i ett kreativt och lustfyllt forskande och att många tankar får plats och kan mötas. Glada, nyfikna, aktiva barn och aktivt lyssnande, glada nyfikna pedagoger.  Det är de nödvändiga ingredienserna för en kreativ miljö.
Bilderna tog jag på studiebesöket.

...och prova igen.

Runt lerbordet sitter denna gång två av barnen från förra gången, 1 och 2 och ett barn som varit med vid leran några gånger, 3, och som brukar vara aktiv i sitt klottrande med materialet.Samt ett barn som varit med flera gånger och som inte tycker om att bli kladdig, 4. Pinnar som vi hittat ute samt barkbitar i olika storlek, var det som bjöds på förutom leran. Pinnar är alltid populära, alla barnen tar de pinnar de når och stoppar dem i sin lerklump.
4 stoppar även sina barkbitar i leran; sen är han klar! Under resten av tiden nöjer han sig med att titta på sina kompisar.
3 jobbar med båda händerna, tar loss lera o sätter tillbaka bitarna igen. Drar  med fingrarna ut lera på bordet. Rullar småbitar till "maskar"( hon benämner dem inte som maskar och det gör inte jag heller). Hon gör hål i leran med pinnen och bryter barken i små bitar, som hon trycker in i leran. 3 är aktiv hela stunden och koncentrerad på det hon gör.
1, som första gången använde barkbitarna som verktyg och undvek att röra leran, använder idag mest pinnen. Hon stoppar in den djupt i lerklumpen och drar ut den, tittar på leran som fastnat på den och försöker skrapa bort leran mot bordet. Flera gånger gör hon om detta. Flera gånger slår hon kompisen bredvid lätt på  huvudet med lerpinnen. Inte hårt, kompisen,2, ser mest förvånad ut.
2 använde fingrarna och barkbitar för att bearbeta leran första gången. Idag använder hon både fingrar och bark och pinne. Gör många hål med pinnen, Får loss små  lerbitar med hjälp av barken. Trycker ut de små lerbitarna med handen. Bortsett från när hon får grannens lerpinne i håret är 2 koncentrerad på sitt görande tills 1 och 4 vill gå ifrån. Det smittar och strax är aktiviteten avslutad. 10 minuter tog det.
Barnen är mellan 1 1/2 och 2 år.
Vi ska erbjuda barnen andra typer av lera också. Det finns sorter som inte är så kladdiga. Det är säkert fler barn som blir nyfikna på att känna på lera, om de ser att man inte blir kladdig av den.

Att prova ett nytt material.

På morgonmötet kl 9 delar vi in barnen i tre grupper: en går ut, en målar och en provar lera.
Jag ska ha 4 barn vid lerbordet idag. Barnen är 1 1/2 - 2 år gamla.  Av de fyra har ett  barn, C.,  varit med en gång förut. För de andra tre är leran ett helt nytt material. Jag delar leran i 4 bitar och lägger en bit framför varje barn. Jag lägger också några barkbitar bredvid lerbitarna. Jag har märkt att för en del barn behövs det ett "verktyg" för att våga angripa leran, som tydligen för en del inte har ett särskilt inbjudande utseende. Jag ser hur barnen tittar på mina händer, som är väldigt leriga efter att jag delat ut leran.
Endast det barn, som provat lera förr, sätter genast händerna i leran och drar isär sin bit. De andra börjar med var sin barkbit. A smakar på sin barkbit,  tittar på leran och känner på den med ett finger. Så börjar A att utforska sin lera, med ett finger i taget. Hon drar lera med fingret ned på bordet och gör spår av leran där. Hon är väldigt fokuserad på sitt görande med leran och använder inte barkbiten mycket alls. Bara en gång drar hon av lite lera på den.  A  är helt upptagen av det hon håller på med tills grannen på hennes höger sida, B., ger henne en barkbit.
B har knappast rört sin leran. Hon trycker barkbiten i leran och drar upp den igen och tittar på den. Detta gör hon några gånger. Hon tittar mycket på A och hennes görande. Sen ger hon då A en barkbit. A ger tillbaka den men får den genast i retur.
På andra sidan A sitter C. Hon drar bitar av leran. Hon smetar ut lera på bordet. Hon bygger med barkbitar ovanpå leran. Efter en bra stund, samtidigt som B delar ut bark, börjar hon kasta lerbitar till de närmaste grannarna. De ger leran tillbaka till henne och snart har hon deras lera också. De fortsätter en stund att byta lera med varandra.
D har använt barken att känna på leran med. Hon stoppar ett finger i leran och smakar på den. Det gör hon några gånger. Hon trycker lite på leran med handen, men mest använder hon barken. Hon lägger barkbiten på lerklumpen och trycker fast den och tar sen loss den igen. Upprepade gånger.
Ca 10 minuter varade koncentrationen på själva lerandet. Sedan tog bytandet över och alla fyra tog emot och gav bort omväxlande bark och lera. Efter en stund upptäcker D sina kladdiga fingrar och visar att hon vill tvätta sig. Det smittar av sig på de tre andra och aktiviteten slutar här.
Reflektion: Lera är ett ovant material för barnen. För många små barn bär det emot att kladda ned sig. Det märks när vi är ute och när vi målar och vid maten. För de barnen behövs det många möten med lera för att våga ta i den. en del kommer inte dithän medan de är hos oss. Därför har jag lagt till barken, som vi har gott om på avdelningen. Även om barnen kanske bara rör leran via barkbitar , så får de i alla fall ett begrepp om vad lera är och hur den fungerar. Ev glömmer de sin rädsla att bli smutsig när de kommer igång med "verktyget" i leran. Jag tänker fortsätta servera leran på detta sätt för de här barnen. Kanske ska vi ta med mer naturmaterial, pinnar t.ex nästa gång.
Jag har märkt att det är viktigt hur jag sätter ihop den grupp som ska utforska ett material. Det är bra att ha någon som  inte är rädd att prova, för att locka de mer skeptiska. Det är också bra att ha med någon som provat materialet förr, likaledes för att inspirera de andra.

Privata foton

Sen är det i och för sig spännande att bara ha nybörjare också, det blir på ett annat sätt.Men det är ändå viktigt att tänka till vilka barn man sätter ihop för att barnen ska få mesta möjliga utbyte av aktiviteten.

Nytt år

Då startade vi på nytt. Eller rättare sagt, nu har vi avslutat höstterminen. Men det kändes som en nystart efter det långa juluppehållet. Vi såg en fotoutställning. Och följde upp den med diskussion. Bra diskussioner. Men det har vi alltid, vi blivande atelieristor. Det spelar nog inte så stor roll vilken diskussionsfråga vi får. Vi har mycket tankar och funderingar, som vi tar på största allvar. Och då blir det en givande diskussion.