Lera

1-åring med lera.  Privat bild

Vi arbetar med lera med 1-åringarna. Barnen får var sin klump lera. Den är väldigt mjuk och kladdig.Jag har "vattnat" leran. När den är torrare, är den så hård att den inte blir så inbjudande för barnen. Ett barn sätter direkt händerna i leran. Trycker in fingrarna. Drar loss bitar. "Ritar" på bordet med lerkladdigt finger. Sätter fast små bitar på klumpen. Trycker och drar. Klottrar, med andra ord. Förr, innan jag läst Stina Braxells bok, använde jag bara begreppet "klottra" om när riktigt små barn ritar/målar. Men det är ett bra ord, täcker bra det som händer, när man känner på nya material.
Barnet tittar ibland på sina händer och det syns att han reagerar på hur kladdiga de är. Fast inte på något negativt sätt, han ser glad ut. Jag sätter ord på det han ser: "Kladdiga fingrar". Han verkar nöjd med den beskrivningen och sätter åter händerna i leran.

Funderingar

Låt tusen blommor blomma! Privat bild

Ibland känns det nästan övermäktigt. Det är en så hög nivå, det är en sådan medvetenhet och en närvaro i arbetet med barnen, att jag undrar om vi kan nå dit?! Med vad ska vi börja, mitt arbetslag och jag? Var börjar vi? Vad blir första steget, första stenen att lägga och kliva vidare på?

Föreläsningar.

Tre torsdagar och tre föreläsningar. Och tankarna snurrar i huvudet. Så mycket inspiration. Att ta vara på och utvecklas av. Jag läser mina anteckningar och jag funderar på hur min praktik ser ut i förhållande till allt jag nu hört och allt jag läser. Jag ska diskutera med mina arbetskamrater.
Förhållningssätt, kunskapssyn, barnsyn. Engagemang och lyssnande. Vad lyssnar du efter? Några ord/begrepp och en enkel fråga; som kanske inte är så enkel. Nämnda av de olika föreläsarna. Lite av det som jag fastande för. Med betoning på lite. För det är så mycket, och det faller på plats och hakar i vartannat. Det finns en röd tråd i allt vi läser och allt vi lär oss. Jag vet inte vem som uttrycker den klarast. Men att " All undervisnings mål är kärlek", att kärleken är en sammanbindande kraft, solidaritet, det kollektiva, inkludering, kärleken till din nästa. Kan det vara den röda tråden, den gemensamma nämnaren? Eller åtminstone en bit av den?

Om makt

Torsdag 20 oktober träffades vi i basgruppen på min förskola och diskuterade dels konstens roll i ateljén, dels atelieristans roll. Det utmynnade bl.a i en diskussion om makt. Antingen vi vill eller inte, antingen vi vet om det eller inte, så har vi en väldig makt över barnen vi jobbar med. Hur använder vi oss av denna makt?
 Frågan kom upp, om jag minns rätt, när vi diskuterade ett av konstverken på Konstbiennalen. Nämligen det, som var gjort av fångar på ett fängelse. Hur såg maktförhållandet ut mellan konstnären och  fångarna? Vem var egentligen konstnären, med tanke på vem som utfört det praktiska arbetet med verken, och vem tillhör konstverken? Denna diskussion väckte tanken på vilken makt vi har över barnen på förskolan. Det kan vara skrämmande att tänka på. Särskilt när man arbetar med de allra minsta barnen, som inte kan uttrycka sig verbalt ännu. Som jag måste läsa av och tolka, för att kunna planera verksamheten "utifrån barnens intressen". Det är ett väldigt ansvar, som jag delar med mina kollegor. Det är både krävande och stimulerande. Hur kan vi med dokumentationens hjälp visa att vi utgår från barnen, när vi planerar vårt arbete?
Vi diskuterade också begreppet "fritt skapande". Genom hela mitt yrkesliv har jag haft det som en viktig princip att barnen ska få skapa fritt. Inga mallar och inget färdigt material, såsom färdiga ögon eller dylikt,  har jag velat presentera barnen. (Sen har jag ju inte arbetat ensam, det har funnits andra pedagoger, som tyckt och gjort annorlunda, så det har inte alltid blivit som jag velat.) Men samtidigt har jag brottats med frågan om vad det egentligen innebär att skapa fritt? När och hur är det OK att gå in i barnens skapandeprocess och visa ny/annan teknik eller annat material ? Stör jag? Styr jag? Eller visar jag respekt för deras rätt att lära sig, att utvecklas, att ta steg framåt, genom att dela med mig av materialkunskap? Det finns olika sätt att göra det på. Om jag går in med respekt, med hörstyrkan på högsta volym, så att jag inte tar över utan bara lägger till...Då tänker jag att det är både riktigt och viktigt att "lägga sig i".

Konst

Besöket på konstbiennalen blev givande. Det var en väldigt speciell utställning i Konsthallen. Och det var väldigt speciellt att få till uppgift att titta på verken två och två och reflektera tillsammans utifrån givna frågor. Det gjorde att jag stannade till och funderade och upplevde på ett helt annat sätt, än om jag bara gått runt och tittat själv. Kul.

Atelierista

Tankar efter Tarjas kompendium och föreläsnining. Efter Stina Braxells besök och kvällen i ateljén i Sotenäs. Det är mycket att fundera på.
Jag tänker att ateljén ska vara en del av den övriga verksamheten på förskolan. Det som avdelningarna fokuserar på, ska lyftas fram och arbetas vidare på i ateljén. Det kan förstås också vara tvärtom, att atelieristan föreslår ett projekt eller en uppgift för barnen. Eller lyfter fram något som barnen speciellt intresserat sig för, och sen hakar man på det på avdelningarna. Det kanske bara blir en grupp barn som blir engagerade, men det kan också smitta av sig på fler eller alla barn. Så att alla blir del av projektet. Antingen det initierats från ateljén eller från övrig personal eller från barnen.
Som atelierista bör man på något vis vara delaktig i de reflektioner och det planeringsarbete som avdelningarna bedriver. Om man servar alla avdelningar, måste man lösa det, så att man även tar del av allas planering. Man får inte hänga som en lös tråd och fladdra för sig själv. Utan en del av den röda tråd, som finns på förskolan, bör man vara. Och finns det olika röda trådar på förskolan, får man haka på dem. Eller om avdelningarna hakar på den tråd som atelieristan tar upp. För barnen ska tråden vara hel. För atelieristan kan det bli många trådar att nysta i. Så tänker jag..
Atelieristan måste planera sin verksamhet i överensstämmelse med avdelningarna. Men det måste också vara motsatt - att avdelningarna ska involvera atelieristan i sina tankar. Och att de ska ta del av varandras reflektioner kring barnen och kring projekten. Och reflektioner kring varandras verksamheter och aktiviteter och barnens lärande. Dokumentationen är a och o här.
Det är en komplex och säkert svår roll att vara atelierista för många avdelningar.
Att arbeta på en avdelning och som atelierista  ansvara för (mini-)ateljén där, blir en annan grej. Både lättare och svårare. Då är man delaktig och ansvarig för avdelningen, verksamheten, barnen, föräldrakontakten, ja, allt... Plus att man har ett säskilt ansvar för ateljén. Det är kanske lättare att planera in ateljén i verksamheten och i projekten/aktiviteterna, när man känner alla barnen väl och är en i arbetslaget.
Samtidigt ger det mindre/väldigt lite tid att fokusera på ateljén, därför att du har ansvar för så mycket annat också. När och hur hinner du då planera för och ställa i ordning en inspirerande och utmanande miljö i ateljén? Och hur mycket kan du arbeta med barnen i ateljén under de förhållanden?

Privat bild

Fortsättning följer.

Prova på

Aktiviteter i ateljén 29/9-11

Alla foton är mina privata.

Resultatet av kvällens aktiviteter, då jag provade olika material i ateljén. Jag målade med flera olika akrylfärger, med vanlig flaskfärg, men även blandad med lim, för att den ska  bli mer tjockflytande. Akvarellkritor provade jag också, jag använde glitter och fjädrar och fyllde snart duken.

Glitter är ger glans åt tavlan.

Akrylfärg finns i olika förpackningar.

Vanlig flaskfärg får en helt annan konsistens, när den blandas med lim.

Guld-akrylfärg, mycket tjockare konsistens än de andra kulörerna.

Charmotte-lera, mjuk och lättformad, jag kände på brun och grå.

Aluminiumfolie, ett nytt material för mig. Nytt i ateljén, i alla fall