Sammanfattningsvis

Vad har terminen med basgruppen gett mig?

Hur mycket som helst. Det är där jag har formulerat och diskuterat de nya kunskaper jag fått via litteraturen och via föreläsningarna. Vi har diskuterat olika problemställningar från våra arbetsplatser. Vi har ställt frågor till varann och vänt och vridit på svaren. Och på en massa annat. Vi har provat materialen i ateljén och vi har skrattat och nästan gråtit. Vi har så väldigt olika erfarenheter och olika ingångspunkter. Vi har olika sätt och olika tankar. Och det visar sig, att vi kompletterar varann och att vi har hur mycket som helst gemensamt.
I denna grupp har jag växt och förändrats under hösten. Jag märker det i mitt arbete. Att jag ser på barnen med nya ögon. Jag har alltid lyssnat på barnen och tagit dem på allvar. Men den långa erfarenhet jag ha,r har också inneburit, att jag har lagt en mall på barnen, omedvetet, och på något sätt utgått från mallen; i stället för att utgå från just det barn, jag har framför mig. Så att när barnen utforskat material eller miljön, så har jag inom mig haft föreställningar om, hur detta utforskande borde se ut. Och visst har jag blivit lite besviken, när verkligheten inte motsvarat mina förväntningar. Jag har förstås många gånger skrattat åt denna verklighetskrock, men jag har ändå haft svårt att göra annorlunda. För mig handlar det nu om, att ta ett större ansvar för att material och miljöer är väl genomtänkta och förberedda för de minsta barnens utforskande och prövande. Att ge tydliga ramar och noga fundera över, VAD det är som jag bjuder in barnen till. Vad säger materialet och miljön till barnen?  Jag har pratat om och diskuterat detta förr. Men det är under våra basgruppsdiskussioner som jag har tagit ett språng och fått en ny förståelse för, vad det betyder i praktiken.

Vi har också diskuterat vad "respekt för materialen" betyder, när man arbetar med småbarn. Hur stämmer det överens med de yngsta barnens livsuppgift, som oftast är, att tömma ut och plocka i, tömma ut och bära med sig....Och släppa det man har i händerna, när man får syn på något nytt intressant, som kan hällas ut och bäras iväg...Hur rimmar det med våra deviser att "den saken bor här" och de andra sakerna har en annan plats, där de hör hemma. Ska vi hindra småbarnen? Ska vi stoppa stöket? Eller ska vi fatta, att barnen är i full färd med att erövra sin omvärld, att de måste få prova de saker, de möter på sin väg samt att det är ett utforskande som pågår?
Respekten för materialet lär vi barnen genom att vi pedagoger ser till, att allting kommer tillbaka till sin plats. Tillsammans med barnen men också utan barnens hjälp. Det är vårt ansvar, att se till att barnen allt eftersom  upptäcker det finurliga i, att de alltid vet, var sakerna finns och att de själva kan bidra till denna ordning. Det är en  process och den ska vara lustfylld, liksom allt lärande. Genom att vi ger barnen positiva utmaningar och visar dem förtroende, kommer vi att ha dem med oss på den resan.
De tankar och diskussioner jag skrivit om nu, leder vidare till eller kan härledas ur diskussionerna om makt, som jag tagit upp tidigare  i bloggen.

Det är stora frågor vi haft uppe och bearbetat i basgrupp 5.

Rika miljöer att bada i.

Jag tycker om den rubriken. Den uttrycker så bra, hur jag önskar att förskolan ska kännas för barnen. Och hur de ska uppleva ateljén. Materialet i ateljén, ja hela miljön där, ska förföra barnen. Det ska vara lockande och inbjudande. Det ska vara överskådligt och passa till barnens ålder. Med det senaste menar jag att 1-åringarna behöver andra utmaningar än de äldre barnen. Efterhand som de små barnen provar på och behärskar de olika materialen, lägger vi till och utmanar dem vidare. Så att de får möjlighet att ta till sig "materialens ABC". Så att de får chans att utveckla många språk. Rika material i en rik miljö. Material som går att använda på flera sätt. Som tillåter fantasin att flöda och skapande tankar.

Atelieristans roll. En så viktig roll. Att hjälpa och stödja barnen i att bibehålla och utveckla de många språken. Det kräver intresse, kunskaper och hörstyrka. Att kunna samarbeta med övriga pedagoger, så att man vet vilka processer som är på gång.
Att kunna inspirera och utmana och uppmuntra. Både barn och pedagoger att skapa. Att våga skapa, att våga släppa taget och flyta med.  Såsom vi blev inspirerade att flyta med, i den lerövning, vi hade på kursen i torsdags. En så enkel och ändå avancerad övning. Det var en härlig känsla att ,ja, just släppa taget och låta lera och musik vara det enda som fanns, för en stund. Jag önskar att det är en sån känsla barnen har, när de är helt fokuserade på den aktivitet, de håller på med. Antingen det är lera, måla, klistra, utforska löv, eller vad det kan vara. 
Här kommer jag in på makt-aspekten igen. När jag tänker på vilka material vi erbjuder barnen. Det behövs kunskap för att kunna erbjuda bra material och aktiviteter. Som pedagog kan jag välja, om jag vill skaffa mig den kunskapen eller inte. Barnen kan inte välja. Jag som pedagog väljer också hur jag låter barnen utforska materialen, ja, utforska och erövra omvärlden. Vilken makt har barnen? 
De kan ha någon makt över sina liv, om de får samspela i små grupper av barn, med engagerade, lyssnade pedagoger. Om de får vistas i en strukturerad och tydlig miljö. En tillåtande och inbjudande miljö. En miljö som hjälper barnen att förstå och erövra världen. Detta gäller i ateljén, såväl som i övriga förskolan. 

Dokumentationen i ateljén är viktig för barnen, som inspiratör och som möjlighet till tillbakablick och som grund för att gå vidare. Viktig även för atelierista och för övriga pedagoger. Utifrån dokumentationen kan atelieristan och övriga pedagoger se det, som kanske inte var så uppenbart eller som man inte hann med, att notera under själva görandet. Man kan upptäcka både barn och händelser, som man inte såg då. Genom diskussionen kring dokumentationen både mellan pedagogerna och mellan barn/pedagog, kommer tankar om, hur processen kan utvecklas vidare. Dokumentationen ger också barnen en möjlighet att se sin historia: så gjorde jag då, så här gör jag nu! 
För de minsta barnen är dokumentationen en hjälp att minnas, en mötesplats och tillsammans med pedagogen eller fiffiga kompisar ett sätt att få satt ord på det man varit med om. Vi minns tillsammans och samtalar om vad bilderna visar. Och sen kan vi gå tillbaka och göra likadant igen eller fortsätta med nya utmaningar.
Dokumentationen ska vara som "en andra hud" i ateljén och i övriga förskolan. Den ska vara levande och den ska vara tydlig och strukturerad.

Lera

1-åring med lera.  Privat bild

Vi arbetar med lera med 1-åringarna. Barnen får var sin klump lera. Den är väldigt mjuk och kladdig.Jag har "vattnat" leran. När den är torrare, är den så hård att den inte blir så inbjudande för barnen. Ett barn sätter direkt händerna i leran. Trycker in fingrarna. Drar loss bitar. "Ritar" på bordet med lerkladdigt finger. Sätter fast små bitar på klumpen. Trycker och drar. Klottrar, med andra ord. Förr, innan jag läst Stina Braxells bok, använde jag bara begreppet "klottra" om när riktigt små barn ritar/målar. Men det är ett bra ord, täcker bra det som händer, när man känner på nya material.
Barnet tittar ibland på sina händer och det syns att han reagerar på hur kladdiga de är. Fast inte på något negativt sätt, han ser glad ut. Jag sätter ord på det han ser: "Kladdiga fingrar". Han verkar nöjd med den beskrivningen och sätter åter händerna i leran.

Funderingar

Låt tusen blommor blomma! Privat bild

Ibland känns det nästan övermäktigt. Det är en så hög nivå, det är en sådan medvetenhet och en närvaro i arbetet med barnen, att jag undrar om vi kan nå dit?! Med vad ska vi börja, mitt arbetslag och jag? Var börjar vi? Vad blir första steget, första stenen att lägga och kliva vidare på?

Föreläsningar.

Tre torsdagar och tre föreläsningar. Och tankarna snurrar i huvudet. Så mycket inspiration. Att ta vara på och utvecklas av. Jag läser mina anteckningar och jag funderar på hur min praktik ser ut i förhållande till allt jag nu hört och allt jag läser. Jag ska diskutera med mina arbetskamrater.
Förhållningssätt, kunskapssyn, barnsyn. Engagemang och lyssnande. Vad lyssnar du efter? Några ord/begrepp och en enkel fråga; som kanske inte är så enkel. Nämnda av de olika föreläsarna. Lite av det som jag fastande för. Med betoning på lite. För det är så mycket, och det faller på plats och hakar i vartannat. Det finns en röd tråd i allt vi läser och allt vi lär oss. Jag vet inte vem som uttrycker den klarast. Men att " All undervisnings mål är kärlek", att kärleken är en sammanbindande kraft, solidaritet, det kollektiva, inkludering, kärleken till din nästa. Kan det vara den röda tråden, den gemensamma nämnaren? Eller åtminstone en bit av den?

Om makt

Torsdag 20 oktober träffades vi i basgruppen på min förskola och diskuterade dels konstens roll i ateljén, dels atelieristans roll. Det utmynnade bl.a i en diskussion om makt. Antingen vi vill eller inte, antingen vi vet om det eller inte, så har vi en väldig makt över barnen vi jobbar med. Hur använder vi oss av denna makt?
 Frågan kom upp, om jag minns rätt, när vi diskuterade ett av konstverken på Konstbiennalen. Nämligen det, som var gjort av fångar på ett fängelse. Hur såg maktförhållandet ut mellan konstnären och  fångarna? Vem var egentligen konstnären, med tanke på vem som utfört det praktiska arbetet med verken, och vem tillhör konstverken? Denna diskussion väckte tanken på vilken makt vi har över barnen på förskolan. Det kan vara skrämmande att tänka på. Särskilt när man arbetar med de allra minsta barnen, som inte kan uttrycka sig verbalt ännu. Som jag måste läsa av och tolka, för att kunna planera verksamheten "utifrån barnens intressen". Det är ett väldigt ansvar, som jag delar med mina kollegor. Det är både krävande och stimulerande. Hur kan vi med dokumentationens hjälp visa att vi utgår från barnen, när vi planerar vårt arbete?
Vi diskuterade också begreppet "fritt skapande". Genom hela mitt yrkesliv har jag haft det som en viktig princip att barnen ska få skapa fritt. Inga mallar och inget färdigt material, såsom färdiga ögon eller dylikt,  har jag velat presentera barnen. (Sen har jag ju inte arbetat ensam, det har funnits andra pedagoger, som tyckt och gjort annorlunda, så det har inte alltid blivit som jag velat.) Men samtidigt har jag brottats med frågan om vad det egentligen innebär att skapa fritt? När och hur är det OK att gå in i barnens skapandeprocess och visa ny/annan teknik eller annat material ? Stör jag? Styr jag? Eller visar jag respekt för deras rätt att lära sig, att utvecklas, att ta steg framåt, genom att dela med mig av materialkunskap? Det finns olika sätt att göra det på. Om jag går in med respekt, med hörstyrkan på högsta volym, så att jag inte tar över utan bara lägger till...Då tänker jag att det är både riktigt och viktigt att "lägga sig i".

Konst

Besöket på konstbiennalen blev givande. Det var en väldigt speciell utställning i Konsthallen. Och det var väldigt speciellt att få till uppgift att titta på verken två och två och reflektera tillsammans utifrån givna frågor. Det gjorde att jag stannade till och funderade och upplevde på ett helt annat sätt, än om jag bara gått runt och tittat själv. Kul.

Atelierista

Tankar efter Tarjas kompendium och föreläsnining. Efter Stina Braxells besök och kvällen i ateljén i Sotenäs. Det är mycket att fundera på.
Jag tänker att ateljén ska vara en del av den övriga verksamheten på förskolan. Det som avdelningarna fokuserar på, ska lyftas fram och arbetas vidare på i ateljén. Det kan förstås också vara tvärtom, att atelieristan föreslår ett projekt eller en uppgift för barnen. Eller lyfter fram något som barnen speciellt intresserat sig för, och sen hakar man på det på avdelningarna. Det kanske bara blir en grupp barn som blir engagerade, men det kan också smitta av sig på fler eller alla barn. Så att alla blir del av projektet. Antingen det initierats från ateljén eller från övrig personal eller från barnen.
Som atelierista bör man på något vis vara delaktig i de reflektioner och det planeringsarbete som avdelningarna bedriver. Om man servar alla avdelningar, måste man lösa det, så att man även tar del av allas planering. Man får inte hänga som en lös tråd och fladdra för sig själv. Utan en del av den röda tråd, som finns på förskolan, bör man vara. Och finns det olika röda trådar på förskolan, får man haka på dem. Eller om avdelningarna hakar på den tråd som atelieristan tar upp. För barnen ska tråden vara hel. För atelieristan kan det bli många trådar att nysta i. Så tänker jag..
Atelieristan måste planera sin verksamhet i överensstämmelse med avdelningarna. Men det måste också vara motsatt - att avdelningarna ska involvera atelieristan i sina tankar. Och att de ska ta del av varandras reflektioner kring barnen och kring projekten. Och reflektioner kring varandras verksamheter och aktiviteter och barnens lärande. Dokumentationen är a och o här.
Det är en komplex och säkert svår roll att vara atelierista för många avdelningar.
Att arbeta på en avdelning och som atelierista  ansvara för (mini-)ateljén där, blir en annan grej. Både lättare och svårare. Då är man delaktig och ansvarig för avdelningen, verksamheten, barnen, föräldrakontakten, ja, allt... Plus att man har ett säskilt ansvar för ateljén. Det är kanske lättare att planera in ateljén i verksamheten och i projekten/aktiviteterna, när man känner alla barnen väl och är en i arbetslaget.
Samtidigt ger det mindre/väldigt lite tid att fokusera på ateljén, därför att du har ansvar för så mycket annat också. När och hur hinner du då planera för och ställa i ordning en inspirerande och utmanande miljö i ateljén? Och hur mycket kan du arbeta med barnen i ateljén under de förhållanden?

Privat bild

Fortsättning följer.

Prova på

Aktiviteter i ateljén 29/9-11

Alla foton är mina privata.

Resultatet av kvällens aktiviteter, då jag provade olika material i ateljén. Jag målade med flera olika akrylfärger, med vanlig flaskfärg, men även blandad med lim, för att den ska  bli mer tjockflytande. Akvarellkritor provade jag också, jag använde glitter och fjädrar och fyllde snart duken.

Glitter är ger glans åt tavlan.

Akrylfärg finns i olika förpackningar.

Vanlig flaskfärg får en helt annan konsistens, när den blandas med lim.

Guld-akrylfärg, mycket tjockare konsistens än de andra kulörerna.

Charmotte-lera, mjuk och lättformad, jag kände på brun och grå.

Aluminiumfolie, ett nytt material för mig. Nytt i ateljén, i alla fall

En gång till

Dags att tänka till. Mycket har hänt sen sist. Har både läst och lyssnat på Tarja. Enormt inspirerande. Men också lite skrämmande: det är så hög nivå! Jag vill så gärna ta kliv uppåt dit. Hur gör jag då? Ja, efter denna kvällen förstår jag, att det kanske till stor del blir via mina nya kompisar i grupp 5, som jag kommer att gå vidare. En sån kvalité vi kommer att ha på våra diskussioner. Det är så givande och roligt att utbyta erfarenheter med människor som vill något.
Övergivna av våra lärare, kunde kvällens föreläsare bara till en liten del genomföra sin föreläsning. Det var synd och skam. Vi har läst hennes bok och såg fram emot att lyssna på henne. Men vi blev lovade att det blir en annan gång. Och inget ont utan att det för något gott med sig. Det medförde nämligen att vi fick sitta i våra basgrupper, för att diskutera materialet i ateljén. Det gjorde vi till en del. Vi är ju helt nya för varandra, så mest presenterade vi oss för varandra och berättade om våra arbetsplatser. Och nästa vecka ska vi utföra vår skapande uppgift tillsammans i ateljén på en nybyggd förskola, som t.o.m. har en atelierista anställd. Det är henne vi ska besöka. Det ska bli roligt. Och givande.

Nu

..har jag läst ca hälften av Tarjas kompendium. Det är tuff läsning. Inget man tar sig igenom på en kafferast precis. Jag blev förvånad för att det stod att det skulle handla om förskolor i Kärra, men än så länge rapporterar hon från förskolor i Italien. Det är spännande nog.

Dags

Då börjar allvaret. Dags att plugga. Spännande kompendium väntar på att lusläsas.

Läsa

Och böckerna är beställda och på väg...

Börja

Då är atelieristautbildningen igång. Och man undrar vart det ska leda!