2 terminer, examination

Hur har mina tankar och min praktik förändrats, utvecklats under de här två terminerna.Vad är det som satt avtryck i mig? Vad har hänt? Människor, litteratur, föreläsningar, möten, utställningar, studiebesök....De här torsdagarna är oförglömliga.
 Människorna jag lärt känna, främst dem i min basgrupp; de mest fantastiska, stolta, ödmjuka och roliga förändringsbärare jag kan tänka mig. Vi har lärt så mycket av varandra, vi har stött och blött och trängt oss in i alla möjliga och omöjliga tankar och frågeställningar. Vi lär oss tillsammans, först i ett socialt sammanhang kan jag befästa de nya kunskaper jag fått till mig på olika sätt. Vi prövar våra teorier mot varandra, reflekterar tillsammans och tar ett eller flera steg framåt. Eller står och stampar, som det blir ibland. Och skrattar! Tillsammans är vi starka, sen orkar vi på var sitt håll.

En del litteratur har slunkit ned under utbildningens gång. Mest under höstterminen, som kändes som mest seriös. Tarjas kompendium är outstanding. Jag har läst det flera gånger.Det finns så mycket och det är så koncentrat. "Skapandet kan användas som en del i temat och som en metod för barnen att få upplevelser och bearbeta kunskap inom det ämne eller teman man valt." En enda mening  som är så viktig, som sammanfattar hur estetiken ger en helhet åt lärandet, kan sammanfoga och i sig vara en byggsten. Detta citat är bara ett litet exempel från det späckade kompendiet. Tarja beskriver också förskolans miljö som den tredje pedagogen. Den delen talar till mig varje gång jag bläddrar i häftet. Smaka  på det här: "Miljön består av ett psykiskt hölje, en andra hud av text, bilder, material, objekt, färger som visar barnens närvaro även när de inte är där." Och om ateljén: "Ateljén symboliserar olika utvecklingsmöjligheter hos barnet och kan ses som ett laboratorium, en verkstad där miljön ska stödja barnets initiativtagande och autonoma lärande."

Lika givande har Tarjas förläsningar varit och jag läser mina anteckningar om och om igen.När hon talar om atelieristans roll och ansvar .Där finns många aspekter. Att det är atelieristans roll att skapa en kreativ miljö där oväntade saker uppstår! Att det är atelieristans roll att arbeta med  fantasi och minne Att arbeta i projekt med barnen. Att handleda pedagoger.Att arbeta både spontant och strukturerat. Att tillvarata ett spektrum av möjligheter. Att dokumentera projekt!!Att det är atelieristans kompetens att ha ett visuellt seende. Som ger förmågan att kunna välja ut den bild ur dokumentationen som representerar läroprocessen i projektet. Denna visuella kompetens kan tränas upp och det känns som en av våra viktigare uppgifter, att tillsammans med barnen träna upp våra ögon. Så att vi kan välja vilka bilder vi tror på. Att vi ska ge ögat makt. Att kunna se innehållet bakom formen. Att lära sig att se likheter och olikheter.
Att det i görandet händer något med barnen. De lär sig när de jobbar med estetiska medel. De lär sig att hantera sig själva, inte bara materialet.I arbetet med de hundra språken går vi från det konkreta till det abstrakta. Det som ännu inte är uttalat, det lär sig barnen formulera genom dans eller annat estetiskt skapande. Det i sin tur skapar starka barn som kan ge "röst åt sin tanke".

Ja, det är en grannlaga uppgift att arbeta som atelierista. Här duger inga halvmesyrer! Tar du denna utmaning? Vill du, kan du? Tänk på att ingen människa är en ö. Du finns i ett sammanhang. Du har kollegor, ja en hel förskola med dig. Ni måste jobba tillsammans. Utforska och utvärdera tillsammans.  Skapa era teorier och prova dem i verkligheten. Diskutera med kollegorna för att få syn på det man själv gör. Utforska världen tillsammans med barnen.  Christian Fabbi sa att Hjärnan är programmerad att vara nyfiken. Barnets nyfikenhet är lärandets motor. Pedagogerna ska vara nyfikna på vad barnen visar oss. Den vuxnes nyfikenhet är lika viktig som barnets. Barnen märker om vi är nyfikna på riktigt. Om vi inte är det, kommer vi att få arbeta med konflikter i stället för med projekt .Barn gör många upptäckter, erfarenheter som de ska få ihop till en bild av livet. Med tiden gör de en inre struktur. Vi ska vara barnens reskamrater, vara nyfikna vuxna och ha en egen utforskande resa. Våra förväntningar är viktiga för vad barnen kan åstadkomma. Den vuxne är inte objektiv. Vi ser världen med våra glasögon. ska vi vara barnens medhjälpare måste vi lämna vår egen mening vid sidan om och lämna plats för barnens mening.
Åh, vad jag tyckte om att lyssna på Christian Fabbi. Det var så många tankar som föll på plats i ett sammanhang. Det finns så många ord och tankar och idéer att ta till sig i de olika böcker jag läst och i föreläsningarna. Och det var som om allt föll in i och stämde med Christians föreläsningar.

Ja, tänk vad mycket jag får syn på nu när jag sitter med den samlade litteraturen och mina anteckningar omkring mig. I boken "ett barn har hundra språk" citeras Gianni Rodari: "Vi måste... hjälpa barnen att skapa ett språk där de säger ja bara när det känns rätt och nej där det är nej." "Och för att bygga ett eget språk måste barnet mobilisera hela sin fantasi."  "Fantasi är lika viktigt, tjänar samma syfte som logik". "Fantasi är en del av den mänskliga personligheten.....även om inte all har möjlighet att utveckla, och utvidga den". Det blev många citat , men jag tycker att de är så distinkta och säger så mycket om pedagogens, atelieristans, ansvar, för vem ska annars se till att barnen får möjlighet att utveckla sin fantasi? Citaten försvarar också sin plats när vi sätter ihop dem med Pernilla Mårtenssons föreläsning om Hur barn närmar sig språket! Hon talade också om vikten av att låta barnen få fantisera.  Och det blir genast en helhet här med. Och på tal om språk,när jag nu håller på med fantastiska citat, de hundra språkens företrädare,
  kan jag   inte låta bli att ta med Malaguzzi ur boken "Exemplet Reggio Emilia". Han talar om det starka barnet, om att vi ska lägga bort den gamla bilden av det fattiga barnet. Han säger att "Alla som närmar sig ett litet barn-....-kan väl inte undgå att se att ett barn är någonting utöver det vi förväntar oss, för de förmågor det har, den snabba uppfattning det har, förmågan att kommunicera innan det behärskar ordet, förmågan att uttrycka sig genom att använda mimik och gester. Alla som kommit nära ett litet barn har alltid upptäckt  att barnet har något mer fantastiskt ån de någonsin kunnat förvänta sig." Hör ni atelieristor, se där vår uppgift, eller hur? Att ge barnet möjlighet att fortsätta använda och utveckla alla de olika sätten att kommunicera.!!
Det är inget som kommer av sig självt. Vi får arbeta systematiskt tillsammans med våra arbetskamrater.

 De här språken, olika sätt att kommunicera, att nå varandra, att pröva varandra och oss själva. De ska finnas med i allt vi gör i förskolan, eller hur. Det handlar inte bara om att lära sig material och tekniker, även om det är viktigt för att kunna uttrycka sig. (Tack Stina Bexell för din inspirerande bok!) Vi ska utmana, utforska, förundra och förundras. Använda alla våra sinnen i lärandet. Träna hjärna att se bakåt och framåt, att se  möjligheter och omöjligheter. Träna ögat, hjärnan och handen att samarbeta och samsas. Träna ögat att se det som finns där bakom det vi först ser.Träna oss att fokusera, att hålla kvar, att gå på djupet. Träna oss att våga släppa gamla förställningar fastän vi inte vet vad som ska komma i stället. Träna oss att vara modiga, tänja våra gränser, prova det okända. Det kan vi lära oss av barnen. Särskilt de allra minsta barnen, 1åringarna som jag jobbar med. För dem är allt nytt här på jorden. Och de traskar på med förtröstan och provar det ena efter det andra. Ibland går det bra, ibland blir det inte så bra. Men de vågar. Av dem kan vi också lära oss att ha roligt, för våra små de är nästan alltid glada och ivriga att utforska världen. Att lära ska vara kul.  Lusten att lära går inte att ta miste på när vi tittar på barnen. Energiskt tar de sig an de utmaningar de bjuds på. Och jag tänker att det är just de tre orden, som får sammanfatta lärdomarna från de här två terminerna:

Mod                              Glädje                                       Lust
Ja, faktiskt har jag blivit modigare i mitt arbete. Jag har vågat släppa mer på kontrollen och provat på material som vi inte tänkt på att små barn skulle kunna ha glädje av. Det är så mycket roligare att jobba då, när man har nya utmaningar framför sig, när man känner att man är nyfiken på hur barnen ska ta sig an materialen. Det resulterar också i en lust att gå vidare, att fortsätta på de spår barnen visat oss, att se vad som händer när vi följer barnens nyfikenhet och reflekterar över den tillsammans med nyfikna kollegor.
Modig och glad och med lust till nya utmaningar! Hm...Sämre kan man ha det!


Litteratur som jag lärt mig mycket av, även om jag inte hänvisat till allt i texten:

Exemplet Reggio Emilia Pedagogik för demokrati och lokal utveckling.
Redaktör Katarina Grut

Skapande barn-att arbeta med bild i förskolan
Stina Bexell

ett barn har hundra språk
Karin Wallin IngelaMächel Anna Barsotti

att göra lärandet synligt barns lärande-individuellt och i grupp
Project Zero  Reggio Children

Den meningssökande människan
Peter Gärdenfors

Bildskapande i förskola och skola
Maria Bendroth Karlsson

Lyssnandets pedagogik
Ann Åberg Hillevi Lenz Taguchi

Barns estetiska läroprocesser
Tarja Häikiö

D- som i Robin Hodds pilbåge
Anna Barsotti

Konstbilder och barn

På många olika sätt kan vi använda konstbilder tillsammans med barnen. Som inspirationsbilder i ett pågående projekt. Som inspiration för att påbörja ett projekt. Som inspiration för att introducera olika tekniker. Som inspiration till att överhuvudtaget skapa, för att ha en inbjudande miljö.Bl.a.  Det senaste är nog så vi använder konstbilder i ateljén för 1 - 2åringarna. Vi har flera konstbilder på väggarna. Både abstrakta bilder och föreställande. Hur barnen uppfattar dem, kan jag inte veta. Det pekas och frågas, när barnen tittar på och uppmärksammar konstbilderna. Vi samtalar och försöker få syn på det barnen ser. Bilderna hänger i deras höjd, så det är lätt för barnen att få syn på dem. Det känns bra att erbjuda barnen många sorts bilder. Konstbilder, bilder som barnen själva skapat och foton i form av dokumentationer från verksamheten. Har vi på väggarna i ateljén.

Samtidskonst?

Vi tittade på konstbilder tillsammans i basgruppen. Dvs vi tittade på foton från en utställning i New York. En utställning med levande material. Bl.a. stod 2 nakna människor på var sin sida i en dörröppning, så att man måste passera mellan dem för att gå in och ut ur rummet.
 Vad ska man säga om det? Är det konst? En installation!  Vad är konst? Ligger det i betraktarens öga att avgöra om det är konst eller inte? Eller är det upphovsmannen/-kvinnan som avgör vad som är konst?

Vi pratar om samtidskonst. Är det ett enhetligt begrepp? Jag tänker att det skapas konst och konstverk av alla de sorter, idag precis som igår. Konst som olika personer har olika tankar och åsikter om. Det jag tycker om, tycker en annan är totalt ointressant. Verk, som någon annan menar är stor konst, kan för mig te sig fullständigt likgiltigt. Det kan röra sig om klassisk konst eller samtidskonst. Vem/vad bestämmer vad som är konst?

Vi kan använda konstbilder i arbetet med barnen. Vilka bilder ska jag då välja?  Valet är mitt, vårt, pedagogernas! Då lär det bli bilder som jag/vi tycker om, eller som vi tycker kan vara aktuella, eller hur? Då kommer åter, som gubben i lådan, frågan om makt upp.Vem har makten att bestämma vilka bilder barnen får tillgång till?

Skapa

Efter en lång bilfärd anlände vi till Mias förskola i Trollhättan. Och här väntade kvällens uppgift. Vi fick välja var sin konstbild och skapa en figur av hönsnät utifrån den bilden. Det var vackra bilder, färgglada. Jag valde en med många ansikten i profil. Jag tycker om bilder med profiler. Min tanke var att skapa just en tydlig profil i hönsnät. Men det var svårt. För svårt. Jag formade en avlång skapelse, avsmalnade både uppe och nere. En gubbe. En stålman, kanske. Fast bara huvudet, förstås.  Jag valde att färgsätta den med crepepapper, som jag "vävde"runt, runt. Färgerna valde jag efter färgerna på bilden. Jag vävde in grönt garn längst ned. Mun av röd fjäder. På det sättet fick jag med lite av det som inspirerat mig, nämligen de starka färgerna.
När min gubbe legat hemma ett par dagar, fick han en sträng av aluminiumfolie och näsa av metallen från en champagnekork. Sen blev det ögon av aluminiumformerna från värmeljus.
Han är inte så vacker, precis, nätansiktet. Men det var roligt att jobba i det materialet. Inte lätt. Det var kul att blanda olika material, metall av olika sort, garn, papper. Både hårda och mjuka material.  Och det var givande att försöka göra något utifrån en konstbild.

Bildanalys

Av Tarja fick vi verktyg för att analysera bilderna i Tove Janssons bok Den farliga resan. En bok som inte är lättläst, varken textmässigt eller med tanke på bilderna.
Fantastiska bilder, varje bild ett konstverk i sig. De innehåller berättelser som inte finns med i texten. Eller som bara delvis återges i texten.
Det var både roligt och givande att diskutera och fundera över och psykologisera bilderna tillsammans med baslagskompisarna. Vi tolkade och tänkte. Fram kom en bild av författaren, som visade sig ha viss bäring, när Tarja i slutet av kvällen gav en snabb resumé av Tove Jannsons liv.
Det är ju verkligen speciellt, att i en bilderbok hitta skärvor av upphovskvinnans liv. Är det likadant med alla hennes böcker?  Är det likadant med andra bilderböcker av andra författare?
Frågor som skapar nyfikenhet och som jag kommer att ta med mig in i vardagen på förskolan.

Reflekterande ljus

Tänk att vi dansade med ljus och skuggor, med speglar och ficklampor, med tyger och konstiga föremål. Till häftig musik i mörk sal. En sån upplevelse. Tala om att förundras! Det får vi pröva med barnen!

Material i 1 -2-åringarnas ateljé.

Färgkritor,färgpennor, tuschpennor,  pastellkritor, flaskfärg, färgkakor, penslar, svampar, tapetklister, papperslim, limstift, glitter, fjädrar,  sax, presentsnöre, garn, tyg, piprensare, grålera, trolldeg, playdohlera, kastanjer, kottar, ekollon, nypon, pinnar, bark, löv - färska och vissna,stenar, musselskal,  ritpapper, kartong, glanspapper, smörpapper, hushålls- och toarullar, äggkartonger, vatten, färgat vatten, is, snö.
Har vi arbetat med i vår ateljé. 

Tankar

Vi lär oss hela tiden. Om vi är öppna för det. Föreläsningar, artiklar och böcker, studiebesök och inte minst diskussioner i basgruppen.
Att vara modig, att pröva på, att öppna sig för nya tankar och ompröva gamla sanningar.
Att prova nya material. Själv och med barnen.
För de små, som jag jobbar med, är i princip alla material nya. Att dela deras upptäckarglädje är en del av vardagen. Det är ingen dålig vardag.Det är roligt när man har möjlighet att ta vara  på denna vardag. Då känner man sig nöjd och blir inspirerad att gå vidare. Verkligheten ser inte alltid ut så. Många gånger blir det korta glimtar av nyupptäckter. Tiden är så utmätt. Vi vill så mycket. Vi får sätta oss och titta på dokumentationen och glädja oss åt det som faktiskt blev av!

Tarja!

Ännu en fantastisk torsdagskväll med Tarja. En föreläsning som satte myror i huvudet. Det är ingen liten uppgift vi har framför oss som atelieristor. Vilka utmaningar.
Att skapa kreativa processer på förskolan.
Att arbeta i projekt med barnen.
Att handleda pedagoger.
Att dokumentera projekt.
Att arbeta med fantasi och minne.
Att arbeta både spontant och strukturerat.
Att tillvarata ett spektrum av möjligheter.
Se där ett urval av våra utmaningar. Som förstås hänger ihop och är intrasslade i varandra, men inte desto mindre...
Vi måste träna våra ögon, vårt visuella seende. Bl.a för att vi har en viktig uppgift att välja ut bilder till dokumentationen. Hur väljer man en bild som ska representera en hel process?
Vi måste lägga upp alla bilderna från processen, så att vi får ett grepp över vad som egentligen hände. Med den utgångspunkten kan man välja vilken bild som kan visa lärandet! Punctum, ska vi få syn på, eller fixeringspunkten.
Fantasin som motorn i lärandet. Kreativitet är det som blir av att man använder fantasin. Föreställningsförmåga, problemlösning.
För att kunna fantisera, måste man ha erfarenheter, ha något som man minns.
Vi ska jobba med minnesstrategier, vi ska arbeta med att träna upp fantasin, vi ska arbeta med att träna ögat. Vi måste själva ha ett upptränat öga (eller två) för att kunna hjälpa barnen att se.
Vi ska skapa en kreativ miljö, där oväntade saker kan uppstå.
Vi ska använda oss av bilder som tar barnen på allvar, som utmanar ögat. Både realistiska och abstrakta bilder. Gärna mångtydiga. "Barn mår bra av att verklighet och fantasi bråkar". Bildtolkningsförmågan är viktig för inlärningen.
En uppfriskande föreläsning. Här finns något att bita i!

Kreativ miljö.

Vi har haft föreläsning av Mia och vi har varit i Gerrebacka på förskolan Nova.
"Vad upplever barnen? Vad upplever pedagogerna? ..rum där barnen får mötas i gemensam nyfikenhet." Det var några meningar från Mia, som följde med mig på studiebesöket. Svar på dessa frågor fick jag främst i de dokumentationer som satt på väggarna i alla rum. Stora, tydliga och snygga dokumentationer. Där barnens tankar och funderingar och utforskande blir tydliga. Där finns enkel förklarande text till det som pågår på bilderna. och där finns i särskilda textrutor hänvisningar till läroplan och till teorier. Jag fick intryck av en varm och öppen atmosfär med nyfikna barn och pedagoger. Det var tydligt att barns skapande är en viktig del av verksamheten. Det fanns små miniateljéer på alla avdelningar. Naturmaterial och spillmaterial används mycket.

På en avdelning arbetar man med tema "Drakar, finns de?" och i en hörna finns en "utställning" med det barnen skapat kring det temat.

Spåren av barnens verksamhet såg jag alltså främst i dokumentationerna, men både här och där fanns det skapelser framme i miniateljéerna.
Jag tänker mycket på hur olika miljöer kan kan utformas. Vi har varit runt på flera förskolor under utbildningens gång. Estetiskt tilltalande. Eller praktiskt inredda "arbetslokaler". Det finns många sätt att göra. Det viktigaste är att barn och pedagoger kan mötas i ett kreativt och lustfyllt forskande och att många tankar får plats och kan mötas. Glada, nyfikna, aktiva barn och aktivt lyssnande, glada nyfikna pedagoger.  Det är de nödvändiga ingredienserna för en kreativ miljö.
Bilderna tog jag på studiebesöket.

...och prova igen.

Runt lerbordet sitter denna gång två av barnen från förra gången, 1 och 2 och ett barn som varit med vid leran några gånger, 3, och som brukar vara aktiv i sitt klottrande med materialet.Samt ett barn som varit med flera gånger och som inte tycker om att bli kladdig, 4. Pinnar som vi hittat ute samt barkbitar i olika storlek, var det som bjöds på förutom leran. Pinnar är alltid populära, alla barnen tar de pinnar de når och stoppar dem i sin lerklump.
4 stoppar även sina barkbitar i leran; sen är han klar! Under resten av tiden nöjer han sig med att titta på sina kompisar.
3 jobbar med båda händerna, tar loss lera o sätter tillbaka bitarna igen. Drar  med fingrarna ut lera på bordet. Rullar småbitar till "maskar"( hon benämner dem inte som maskar och det gör inte jag heller). Hon gör hål i leran med pinnen och bryter barken i små bitar, som hon trycker in i leran. 3 är aktiv hela stunden och koncentrerad på det hon gör.
1, som första gången använde barkbitarna som verktyg och undvek att röra leran, använder idag mest pinnen. Hon stoppar in den djupt i lerklumpen och drar ut den, tittar på leran som fastnat på den och försöker skrapa bort leran mot bordet. Flera gånger gör hon om detta. Flera gånger slår hon kompisen bredvid lätt på  huvudet med lerpinnen. Inte hårt, kompisen,2, ser mest förvånad ut.
2 använde fingrarna och barkbitar för att bearbeta leran första gången. Idag använder hon både fingrar och bark och pinne. Gör många hål med pinnen, Får loss små  lerbitar med hjälp av barken. Trycker ut de små lerbitarna med handen. Bortsett från när hon får grannens lerpinne i håret är 2 koncentrerad på sitt görande tills 1 och 4 vill gå ifrån. Det smittar och strax är aktiviteten avslutad. 10 minuter tog det.
Barnen är mellan 1 1/2 och 2 år.
Vi ska erbjuda barnen andra typer av lera också. Det finns sorter som inte är så kladdiga. Det är säkert fler barn som blir nyfikna på att känna på lera, om de ser att man inte blir kladdig av den.

Att prova ett nytt material.

På morgonmötet kl 9 delar vi in barnen i tre grupper: en går ut, en målar och en provar lera.
Jag ska ha 4 barn vid lerbordet idag. Barnen är 1 1/2 - 2 år gamla.  Av de fyra har ett  barn, C.,  varit med en gång förut. För de andra tre är leran ett helt nytt material. Jag delar leran i 4 bitar och lägger en bit framför varje barn. Jag lägger också några barkbitar bredvid lerbitarna. Jag har märkt att för en del barn behövs det ett "verktyg" för att våga angripa leran, som tydligen för en del inte har ett särskilt inbjudande utseende. Jag ser hur barnen tittar på mina händer, som är väldigt leriga efter att jag delat ut leran.
Endast det barn, som provat lera förr, sätter genast händerna i leran och drar isär sin bit. De andra börjar med var sin barkbit. A smakar på sin barkbit,  tittar på leran och känner på den med ett finger. Så börjar A att utforska sin lera, med ett finger i taget. Hon drar lera med fingret ned på bordet och gör spår av leran där. Hon är väldigt fokuserad på sitt görande med leran och använder inte barkbiten mycket alls. Bara en gång drar hon av lite lera på den.  A  är helt upptagen av det hon håller på med tills grannen på hennes höger sida, B., ger henne en barkbit.
B har knappast rört sin leran. Hon trycker barkbiten i leran och drar upp den igen och tittar på den. Detta gör hon några gånger. Hon tittar mycket på A och hennes görande. Sen ger hon då A en barkbit. A ger tillbaka den men får den genast i retur.
På andra sidan A sitter C. Hon drar bitar av leran. Hon smetar ut lera på bordet. Hon bygger med barkbitar ovanpå leran. Efter en bra stund, samtidigt som B delar ut bark, börjar hon kasta lerbitar till de närmaste grannarna. De ger leran tillbaka till henne och snart har hon deras lera också. De fortsätter en stund att byta lera med varandra.
D har använt barken att känna på leran med. Hon stoppar ett finger i leran och smakar på den. Det gör hon några gånger. Hon trycker lite på leran med handen, men mest använder hon barken. Hon lägger barkbiten på lerklumpen och trycker fast den och tar sen loss den igen. Upprepade gånger.
Ca 10 minuter varade koncentrationen på själva lerandet. Sedan tog bytandet över och alla fyra tog emot och gav bort omväxlande bark och lera. Efter en stund upptäcker D sina kladdiga fingrar och visar att hon vill tvätta sig. Det smittar av sig på de tre andra och aktiviteten slutar här.
Reflektion: Lera är ett ovant material för barnen. För många små barn bär det emot att kladda ned sig. Det märks när vi är ute och när vi målar och vid maten. För de barnen behövs det många möten med lera för att våga ta i den. en del kommer inte dithän medan de är hos oss. Därför har jag lagt till barken, som vi har gott om på avdelningen. Även om barnen kanske bara rör leran via barkbitar , så får de i alla fall ett begrepp om vad lera är och hur den fungerar. Ev glömmer de sin rädsla att bli smutsig när de kommer igång med "verktyget" i leran. Jag tänker fortsätta servera leran på detta sätt för de här barnen. Kanske ska vi ta med mer naturmaterial, pinnar t.ex nästa gång.
Jag har märkt att det är viktigt hur jag sätter ihop den grupp som ska utforska ett material. Det är bra att ha någon som  inte är rädd att prova, för att locka de mer skeptiska. Det är också bra att ha med någon som provat materialet förr, likaledes för att inspirera de andra.

Privata foton

Sen är det i och för sig spännande att bara ha nybörjare också, det blir på ett annat sätt.Men det är ändå viktigt att tänka till vilka barn man sätter ihop för att barnen ska få mesta möjliga utbyte av aktiviteten.

Nytt år

Då startade vi på nytt. Eller rättare sagt, nu har vi avslutat höstterminen. Men det kändes som en nystart efter det långa juluppehållet. Vi såg en fotoutställning. Och följde upp den med diskussion. Bra diskussioner. Men det har vi alltid, vi blivande atelieristor. Det spelar nog inte så stor roll vilken diskussionsfråga vi får. Vi har mycket tankar och funderingar, som vi tar på största allvar. Och då blir det en givande diskussion.