Sammanfattningsvis

Vad har terminen med basgruppen gett mig?

Hur mycket som helst. Det är där jag har formulerat och diskuterat de nya kunskaper jag fått via litteraturen och via föreläsningarna. Vi har diskuterat olika problemställningar från våra arbetsplatser. Vi har ställt frågor till varann och vänt och vridit på svaren. Och på en massa annat. Vi har provat materialen i ateljén och vi har skrattat och nästan gråtit. Vi har så väldigt olika erfarenheter och olika ingångspunkter. Vi har olika sätt och olika tankar. Och det visar sig, att vi kompletterar varann och att vi har hur mycket som helst gemensamt.
I denna grupp har jag växt och förändrats under hösten. Jag märker det i mitt arbete. Att jag ser på barnen med nya ögon. Jag har alltid lyssnat på barnen och tagit dem på allvar. Men den långa erfarenhet jag ha,r har också inneburit, att jag har lagt en mall på barnen, omedvetet, och på något sätt utgått från mallen; i stället för att utgå från just det barn, jag har framför mig. Så att när barnen utforskat material eller miljön, så har jag inom mig haft föreställningar om, hur detta utforskande borde se ut. Och visst har jag blivit lite besviken, när verkligheten inte motsvarat mina förväntningar. Jag har förstås många gånger skrattat åt denna verklighetskrock, men jag har ändå haft svårt att göra annorlunda. För mig handlar det nu om, att ta ett större ansvar för att material och miljöer är väl genomtänkta och förberedda för de minsta barnens utforskande och prövande. Att ge tydliga ramar och noga fundera över, VAD det är som jag bjuder in barnen till. Vad säger materialet och miljön till barnen?  Jag har pratat om och diskuterat detta förr. Men det är under våra basgruppsdiskussioner som jag har tagit ett språng och fått en ny förståelse för, vad det betyder i praktiken.

Vi har också diskuterat vad "respekt för materialen" betyder, när man arbetar med småbarn. Hur stämmer det överens med de yngsta barnens livsuppgift, som oftast är, att tömma ut och plocka i, tömma ut och bära med sig....Och släppa det man har i händerna, när man får syn på något nytt intressant, som kan hällas ut och bäras iväg...Hur rimmar det med våra deviser att "den saken bor här" och de andra sakerna har en annan plats, där de hör hemma. Ska vi hindra småbarnen? Ska vi stoppa stöket? Eller ska vi fatta, att barnen är i full färd med att erövra sin omvärld, att de måste få prova de saker, de möter på sin väg samt att det är ett utforskande som pågår?
Respekten för materialet lär vi barnen genom att vi pedagoger ser till, att allting kommer tillbaka till sin plats. Tillsammans med barnen men också utan barnens hjälp. Det är vårt ansvar, att se till att barnen allt eftersom  upptäcker det finurliga i, att de alltid vet, var sakerna finns och att de själva kan bidra till denna ordning. Det är en  process och den ska vara lustfylld, liksom allt lärande. Genom att vi ger barnen positiva utmaningar och visar dem förtroende, kommer vi att ha dem med oss på den resan.
De tankar och diskussioner jag skrivit om nu, leder vidare till eller kan härledas ur diskussionerna om makt, som jag tagit upp tidigare  i bloggen.

Det är stora frågor vi haft uppe och bearbetat i basgrupp 5.

Rika miljöer att bada i.

Jag tycker om den rubriken. Den uttrycker så bra, hur jag önskar att förskolan ska kännas för barnen. Och hur de ska uppleva ateljén. Materialet i ateljén, ja hela miljön där, ska förföra barnen. Det ska vara lockande och inbjudande. Det ska vara överskådligt och passa till barnens ålder. Med det senaste menar jag att 1-åringarna behöver andra utmaningar än de äldre barnen. Efterhand som de små barnen provar på och behärskar de olika materialen, lägger vi till och utmanar dem vidare. Så att de får möjlighet att ta till sig "materialens ABC". Så att de får chans att utveckla många språk. Rika material i en rik miljö. Material som går att använda på flera sätt. Som tillåter fantasin att flöda och skapande tankar.

Atelieristans roll. En så viktig roll. Att hjälpa och stödja barnen i att bibehålla och utveckla de många språken. Det kräver intresse, kunskaper och hörstyrka. Att kunna samarbeta med övriga pedagoger, så att man vet vilka processer som är på gång.
Att kunna inspirera och utmana och uppmuntra. Både barn och pedagoger att skapa. Att våga skapa, att våga släppa taget och flyta med.  Såsom vi blev inspirerade att flyta med, i den lerövning, vi hade på kursen i torsdags. En så enkel och ändå avancerad övning. Det var en härlig känsla att ,ja, just släppa taget och låta lera och musik vara det enda som fanns, för en stund. Jag önskar att det är en sån känsla barnen har, när de är helt fokuserade på den aktivitet, de håller på med. Antingen det är lera, måla, klistra, utforska löv, eller vad det kan vara. 
Här kommer jag in på makt-aspekten igen. När jag tänker på vilka material vi erbjuder barnen. Det behövs kunskap för att kunna erbjuda bra material och aktiviteter. Som pedagog kan jag välja, om jag vill skaffa mig den kunskapen eller inte. Barnen kan inte välja. Jag som pedagog väljer också hur jag låter barnen utforska materialen, ja, utforska och erövra omvärlden. Vilken makt har barnen? 
De kan ha någon makt över sina liv, om de får samspela i små grupper av barn, med engagerade, lyssnade pedagoger. Om de får vistas i en strukturerad och tydlig miljö. En tillåtande och inbjudande miljö. En miljö som hjälper barnen att förstå och erövra världen. Detta gäller i ateljén, såväl som i övriga förskolan. 

Dokumentationen i ateljén är viktig för barnen, som inspiratör och som möjlighet till tillbakablick och som grund för att gå vidare. Viktig även för atelierista och för övriga pedagoger. Utifrån dokumentationen kan atelieristan och övriga pedagoger se det, som kanske inte var så uppenbart eller som man inte hann med, att notera under själva görandet. Man kan upptäcka både barn och händelser, som man inte såg då. Genom diskussionen kring dokumentationen både mellan pedagogerna och mellan barn/pedagog, kommer tankar om, hur processen kan utvecklas vidare. Dokumentationen ger också barnen en möjlighet att se sin historia: så gjorde jag då, så här gör jag nu! 
För de minsta barnen är dokumentationen en hjälp att minnas, en mötesplats och tillsammans med pedagogen eller fiffiga kompisar ett sätt att få satt ord på det man varit med om. Vi minns tillsammans och samtalar om vad bilderna visar. Och sen kan vi gå tillbaka och göra likadant igen eller fortsätta med nya utmaningar.
Dokumentationen ska vara som "en andra hud" i ateljén och i övriga förskolan. Den ska vara levande och den ska vara tydlig och strukturerad.